Likt många andra unga svenskar hade jag några år efter studenten av förvirring, tvekan och vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv återkommande i bakhuvudet. I jakt på svar, och som medborgare i ett land med typ världens bästa pass, flyttade jag till varmare breddgrader (¡Barcelona!), reste runt i Australien och tillbringade ett halvår i Sydamerika.
Min svåger Manuel är från Argentina, så det passade rätt bra att besöka honom och min syster Ullis när de bodde där. Jag hade deras hem i Cipolletti som utgångspunkt mellan resor till och från andra platser i landet med världens godaste kött = /Argentina/, Chile och Uruguay.
Vad jag återkommande lade märke till på bussresor, diverse hostels och vandringar med locals var vikten av att kommunicera på WhatsApp. Snabbt blev jag inbjuden till olika chattgrupper med uppemot 20 medlemmar där man snackade om det ena och det andra. I röstmeddelanden dessutom! Mobilen fylldes av notiser – vilket för mig, som ung svensk och van vid den klassiska tvåvägskommunikationen på typ Messenger – var en ny upptäckt i värdet av att samla sina vänner på ett och samma ställe. Kom också ihåg att detta var 2017.
”Dela Västtrafik-To-Go biljetter”, ”Totalt ointressant information”, ”Gratis omplacering av katter”, ”TRÄDGÅRD”, ”Bortskänkes Göteborg!!” och ”Anhörig till någon med demens”
Det här sättet att kommunicera på ligger starkt rotat i den argentinska kulturen, där ett givet sätt att umgås på är genom en asado. Saxat från Wikipedia:
Asado är både en social tillställning och i det sydamerikanska köket en speciell teknik för att tillaga kött, oftast nötkött tillsammans med andra sorters kött som alla läggs på la parrilla (grillen) eller över en öppen eld. Asado är den traditionella rätten i det argentinska, uruguayanska, paraguayanska, chilenska och (det sydliga) brasilianska köket.
Ofta har man en chattgrupp med kollegorna, en med sina gamla kompisar från uni, en med familjen och några stycken för övriga hobbies – som typ fotboll eller yoga. Visst finns det i Sverige med, men en spaning är att dessa chattgrupper antingen är till för ett specifikt evenemang – för min del var det senast en babyshower. Eller så är det en gruppchatt från något sammanhang där man till slut stänger av notiserna. Det kanske säger en hel del om den svenska kulturen kopplat till det individualistiska samhälle vi lever i. (Hint, någon som sett The Swedish theory of love?)
På svenska finns flera olika översättningar av ordet communities; det kan vara samhällen, gemenskaper eller grupper. Men låt oss hålla oss till den engelska varianten för enkelhetens skull. Det har med andra ord alltid funnits communities. Människor har i alla tider sökt sig till varandra för att dela sina erfarenheter kopplat till plats, normer, kultur, värderingar och identitet. Listan kan göras lång.
Oavsett kultur och ursprung har vi åtminstone en sak gemensamt: att känna tillhörighet med en grupp kan vara livsviktig för människans överlevnad. Vi är ju trots allt flockdjur.
För egen del, och som många nog kan känna igen sig i, har communities tagit allt större plats i mitt digitala liv på sociala medier. Förslag på grupper som Facebook tycker jag borde gå med i är bland andra ”Dela Västtrafik-To-Go biljetter”, ”Totalt ointressant information”, ”Gratis omplacering av katter”, ”TRÄDGÅRD”, ”Bortskänkes Göteborg!!” och ”Anhörig till någon med demens”.
Samtidigt kryllar min TikTok av cleantoks, nyhetsklipp, girl dinners, skvaller om Måns Zelmerlöv och Djerf Avenue. Det är tydligt att communities varierar beroende på vilken social plattform jag spenderar tid på, och att communities förändras beroende på var i livet man befinner sig. En resa till Sydamerika kan visa en viss typ av communities och en 30-årskris kan involvera en nystart i form av att börja en keramikkurs eller starta en bokklubb.
Communities är alltså inte en statisk företeelse utan ändras samtidigt som livet pågår. Jag ser fram emot att se vad min 40-årskris kommer leda till för nya communities.
