Det handlar om ett klick. Ett trick. Ett ögonblick som bara finns där i bråkdelen av en sekund – och sedan är borta. I mötet mellan skejtaren, rörelsen och kameran föds berättelser som blivit en del av en global bildvärld. Men bakom varje ikonisk skateboardbild finns också någon som låg i gruset, jagade ljuset – och tryckte av i precis rätt stund.
Vänersborg på 90-talet var kanske inte världens mittpunkt, men för oss som skejtade kändes det så. En liten stad med stor kultur – straight edge, veganism, hardcoremusik och brädan som konstant sällskap. Vi byggde vår egen ramp, letade upp platta ytor, hittade trottoarkanter man kunde grinda på. Inga specifika ställen egentligen – bara viljan att skejta, överallt. Men i våra huvuden var det Embarcadero, Love Park, Carlsbad Gap – alla platser vi lärt oss älska genom Thrasher, 411VM och blekta kopior av Dogtown and Z-Boys.
När jag började fotografera mina vänner såg jag framför mig bilderna från Thrasher "Insane Terrain", Glen E. Friedmans råa Dogtown-estetik och Helge Tscharns perfekta tajming. Jag ville att mina bilder skulle vara lika episka. Men när rullen var framkallad var allt bara suddigt, för sent, för långt bort. Jag hade tryckt av exakt när jag skulle – trodde jag. Det var först långt senare jag förstod vad som saknades: en känsla för tajming, för rörelse, för vad det faktiskt var jag försökte fånga.
Men när rullen var framkallad var allt bara suddigt, för sent, för långt bort.
Skateboardfotografering är något annat. Fotot före tricket ser platt ut. Fotot efter tricket är bara en landning. Men exakt i luften, i spänningen mellan mark och himmel, sker det som definierar både bilden och skejtaren. Och där, mitt i det, står någon med fingret på avtryckaren. För att fotografera skateboard behöver man först och främst förstå skejtande.
Det är inte tillräckligt att veta hur man använder en kamera. Man måste veta när ett trick börjar, när det peakar, när kroppen är som högst, som mest utsträckt, som mest betydelsefull. Och det vet man först när man själv har fallit, råkat ut för en stålkant mot smalbenet och fortsatt ändå.
De största bilderna sitter inte bara i tekniken. De sitter i blicken. I en förmåga att fånga det som andra ännu inte sett. Matt Hensleys ollie under bron. Jeremy Wrays galna hopp mellan två oljetorn. Natas Kaupas fence plant. De var så anmärkningsvärda för att de berättade en historia, för att de öppnade våra ögon för ny terräng, nya gränser som passerats, nya stilar, trick och riktningar skejtandet kunde ta. Dessa bilder fick oss att se världen på ett nytt sätt – eftersom personerna som riktade sina sökare mot händelsen delade sin vision med oss. För bakom varje ikonisk bild fanns någon som förstått tricket, läst platsen, väntat in ljuset och vågat ligga så nära asfalten att linsen nästan smälte.
Det var inte glamoröst. Det var ofta ensamt. Fotograferna levde i skuggorna av skejtarna, redo att skjuta men aldrig fångas själva. Ibland blev det omslag. Ibland blev det bara några rutor som aldrig användes. Ibland blev det en sparkad kamera. Men alltid blev det en historia. En jakt. Ett försök att få tiden att stanna.
Insane Terrain var inte bara ett firande av tjugo år med Thrasher Magazine – det var också en hyllning till skateboardens själ och äventyr, till de spots som blivit legendariska. https://www.instagram.com/thrashermag/
I dag är scenen annorlunda. Smartphones, GoPros och sociala medier har förändrat spelet. Alla kan filma. Alla kan fota. Men alla fångar inte något. Den som vet vad som krävs för att ett trick ska ske, för att det ska se ut som mer än bara en kropp i luften – det är fortfarande en sällsynt blick. Visst, de flesta minns åkaren. Tricket. Den som stod i rampljuset. Men någon stod alltid bakom kameran. Och det är till dem dessa rader är tillägnade.
De som offrade vett och fysik för att jaga perfekta vinklar, trots pissluktande bakgårdar, ilska från parkeringsvakter och flygande brädor mot tinningen. Som cyklade mellan spots, bärande på stativ och blixtar, som satt uppe på nätter med redigering och tvivel, men som vågade hålla fast vid sin blick.
För de finns fortfarande kvar. I städernas bakgator, i parkerna under motorlederna, vid betongkanter som glömts bort. Fortfarande låter de andra gå före, för att kunna fånga det vi andra aldrig ens hann se. Fortfarande låter de slutaren tala för sig själv.
Så att vi ska kunna scrolla, titta – och kanske känna något. Ett ögonblick. Ett trick. Ett klick. Som försvann lika fort som en blinkning.
