Det är ingen nyhet – egentligen.
Redan i början av 00-talet satt vi bänkade; jag, syrran och morsan, framför den tjocka TV:n kl. 20.58 på söndagar i väntan på att Morden i Midsomer skulle börja. Det fanns en viss förväntan och pirrighet i vad Mr Barnaby och hans polisteam skulle få på sitt bord den här veckan. Vem är mördaren? Vad är motivet? Och kanske den viktigaste frågan av alla, hur stor är kyrkogården i det lilla samhället Midsomer? Den måste vara massiv med tanke på alla döda kroppar som tvingats begravas där genom åren.
Skämt åsido. Morden i Midsomer är fiktiva filmer baserade på fiktiva berättelser och karaktärer. En viktigare och mer relevant fråga att ställa sig är: Varför finner vi detta underhållande? Trots att Morden i Midsomer är spelfilmer, på låtsas, går den nervkittlande känslan som filmerna ger att koppla an till genren som blivit en favorit hos främst kvinnor (me included!) de senaste åren.
Vi talar förstås om det populärkulturella fenomenet true crime. Genren i sig är inte ny. Forskning visar att man hittat liknelser till ämnet om dödligt våld i dagspress så tidigt som på 1800-talet. Men de senaste åren har true crime exploderat och toppar nu de flesta listor inom poddar, tv-serier, Netflix-produktioner och diverse andra digitala plattformar.
Att gå hem med nycklarna mellan fingrarna, att bära hårspray i handväskan, att hålla koll på sin drink
Etiken och moralen kring att ta del av historier om mord, styckningar, våldtäkter och kidnappningar som ”underhållning” har omdebatterats och fått välförtjänt kritik. Men det går inte att undgå att det finns en efterfrågan och anledning till att ”Svenska fall podcast”, ”Spöktimmen”, ”Förhörsrummet” och ”Rättegångspodden” är några av de poddar som ligger högt på listan hos Poddtoppen.
Redan 2010 konstaterades i en forskningsrapport vid University of Illinois i Urbana-Champaign att kvinnor i högre utsträckning än män söker sig till true crime. I studien framgick att kvinnor främst är intresserade av berättelser som visar kvinnliga offer, som ger insikt i mördarens motiv och händelseförloppet om hur offren flydde. Man kom fram till att människor dras till verkliga historier där de kan identifiera sig med offret och få kunskap om hur man kan besegra ”the bad ones”.
Många kvinnor kan nog känna igen sig i överlevnadsstrategierna man lärt sig genom åren – att gå hem med nycklarna mellan fingrarna, att bära hårspray i handväskan, att hålla koll på sin drink och att skriva till sina vänner när man är hemma ordentligt.
Skräckforskaren och lektorn i litteratur och media vid Århus universitet, Mathias Clasen, uttalar sig om ämnet i en artikel i magasinet iForm. Han är inne på samma spår och enligt honom tenderar vi att föredra skräck där hotet är något vi kan identifiera oss med och tvingas hantera.
”Kvinnor som utövar true crime kan känna att de får insikter som de kan använda för att undvika att själva hamna i liknande situationer. Till exempel vilken typ av män de ska undvika, vad de kan göra om de blir inkastade i baksätet på en bil och så vidare”, förklarar Mathias Clasen till tidningen.
Nyligen släpptes Krimstads poddavsnitt ”Hur kan man bli mördad i sitt eget hem?”. Programledaren Evalisa Wallin berättar att elva kvinnor mördades i fjol av en närstående, med hänvisning till BRÅ’s rapport om våld i nära relation. Det är en minskning sett till tidigare år, men faktum kvarstår att mäns våld mot kvinnor fortfarande är ett stort problem. I podden lyfts stora brister i samhällets skyddsnät fram, eftersom många av dem som mördades hade varit i kontakt med berörda myndigheter innan det värsta tänkbara inträffade. Krimstad har tidigare publicerat flera poddavsnitt om uppmärksammade fall som lyfter problematiken om våld i nära relation. I många av dessa fall är brottsoffren just kvinnor.
I grund och botten handlar det nog om att man vill förstå de psykologiska mekanismer som föranleder ett brott och vilka varningssignaler man bör passa sig för. Slutsatsen är simpel: klyschan om kvinnan som dricker ett glas rött och intensivt följer true crime är tragiskt nog bara ett kvitto på ett av våra största samhällsproblem.
